Fawnrebell

Jag är ganska rädd som det är, har alltid varit, kommer nog alltid att vara.

Men fegis får mod när man får se faror genom andras ögon tror jag. För skräckspel är tamefan det coolaste som finns. Efter pokemon och diablo, såklart.

 

Men när man växer upp är det coolt att våga.

Som att hoppa från lekstugor, äta ketchup på varmkorv eller se en ordentlig mörschar film.

Som gamer har jag ändå varit modig. Man tagit sig igenom en hel del klockrena men otroligt läskiga, obehagliga och mardrömsframkallande spel.

 

 

Den första egentliga skräckupplevelsen jag har är nog från resident evil 2.

Nu minns inte hur gammal jag var när jag spelade det. Men jag minns att jag var rädd.

Jag minns intro sekvensen, som var det mest realistiska någon någonsin skådat i animationsväg och

 jag minns polisstationen. Där spilldes många droppar kiss i kalsong.

 

Frustrationen och rationen över bläcket man använde sig av för att spara spelet kan ha varit det läskigaste av allt.
 Då fanns det ingen quicksave och checkpoints som det ser ut allt för ofta i spel idag.

Spänningen och skräcken en sån funktion som att leta skrivmaskiner för att spara gav en är lika jävlig som den är  klockrent elakt hemsk. (tror det blev en mening)

 

....

..

..